Torsdags tankar

Imorgon är det verkligen fredag igen och jag saknar alla träningsformer så mycket det bara går. Man kan inte bara lalla runt och såsa. Jag har i min ensamhet kört afro ett par svängar i vardagsrummet. Känns onekligen vanvettigt jobbigt efter alla helger. Ändå har jag joggat och gått mest varje dag. Nu behöver jag rasa av mig i en afro i grupp eller varför inte skivstång?

I Söndags så åkte jag ambulans in till sjukhuset med min mor.Hon fick under julhelgen svåra smärtor i sin rygg. I söndags var de överjävliga. Vi ringde 112 som sig bör. Väl inne på Ackis var det en enormt lång väntan. De hade en stackars doktor som for som ett skållat troll mellan alla patienter. De ”försökte” ringa in flera läkare. Vi kom in ca 13.30.Jag kom hem runt 19.30. Mamma kom hem igen på måndagen. De fann inget allvarligt,nytt fel på henne. Hon har nu fått hjälp på vårdcentralen här hemma.Jag kan bara konstatera att på ett sjukhus ,på akuten får du se en del skumma saker. En man kom fladdrandes med öppen vit rock och nätkalsonger? De dolde nada.Han var arg som en geting då han var tvungen att vänta.

Jag gick iväg en sväng och köpte mig en macka och kaffe. När jag kom tillbaka hade de placerat mamsen i ett bås bland en massa andra bås och en massa andra sjuklingar. En ropade på hjälp hela tiden med ena armen i vädret. En hostade slem så jag inte kunde äta. Jag hade klökts då.Jag kan inte arbeta på sjukhus. En kvinna kom in och pratade med sköterskorna och deklarerade högt om vilken misshandel hon varit utsatt för. Mina öron var som paraboler. Detta var fjärde gången på ett år som mor min låg på sjukhus. Hon har tackat mig och tyckte jag var gullig som var med. Men hon har för alla berättat hur fantastisk min man är ( han var inte med,han hämtade mig). Hon dyrkar min man.Vilket är underbart. Det gör jag också ibland ;).

Vad jag däremot stör mig på är min egen reaktion.Vetskapen om att det inte spelar någon roll hur mycket jag än gör för att vara snäll eller hjälpsam.Jag är aldrig tillräcklig enligt henne. Ibland gör jag saker för henne bara för att jag känner att man bör göra så. Hon får mig att känna mig arg,vansinnigt barnslig och förbannad. Jag vet att det är mina känslor och jag måste bara få spy lite galla ibland. Kanske bör jag lägga sådant här bakom lösen.Men nu har jag dyngat ur mig och nu känns det bättre. varför kan jag inte bara säga NEJ!!! jag vill,kan och ska inte.

Annonser

Om annes

Kvinna,mamma,mormor,maka,envis och positiv samt livsnjutare. Älskar att träna,åka hoj,läsa och att vara mormor.
Det här inlägget postades i afro, Dagar, familj, Livet, Mannen, Mor, relationer. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Torsdags tankar

  1. Carola skriver:

    KRAM Anne, förstår hur du menar ❤

  2. Susanne skriver:

    Förstår att du behöver spy ur dig lite. 😉
    Ja man kan få se en del udda personer på akuten. 😛
    Hoppas din mamma mår lite bättre.
    KramKram!

  3. Cia skriver:

    Ohh precis så där är jag med min mamma. Jag skäms ofta för att jag inte har tålamod med henne.
    Samtidigt vet jag att hon inte får ehandla mig som hon ibland gör.

    Jag får passa mig så att hon inte börjar köra med mig också. Har börjat lära mig att säga nej och tala om att jag kommer för att vara med henne inte för att vara hennes hemhjälp. Det har hon hemtjänsten till.

    Jag är heller aldrig nog för min mamma. Men hon har faktiskt visat liiiite tacksamhet nu några gånger.

  4. Finna skriver:

    Men åh, det är inte lätt med känslor för familj och vänner, bara för att man ”måste”. Skönt att avreagera sig lite, och tack för dagens garv (han med nätkallingarna;) ). KRAM!!

  5. Josefina skriver:

    Vilken målande beskrivning av besöket på akuten … Nä, jag skulle nog inte heller klara att jobba på ett sånt ställe – jag skulle ta med mig alla livsöden hem, tyvärr. Du är tuff och tapper som följde med din mor! Kanske kan hon klara sig på egen hand ”nästa gång” – om du inte vill orkar kan – det är din fulla rätt att säga NEJ. Okej? Kram.

  6. babybloggen skriver:

    Trist att aldrig få ett ”tack” tillbaka. Hur kul är det då att alltid ställa upp? Men gör man det inte får man dåligt samvete… Ibland är det jobbigt med släkt för man förväntas ställa upp hela tiden just för att de är släkt och då är det svårt att säga nej.

    Fy sjutton, skulle inte heller kunna jobba på sjukhus…

    Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s