Om att tappa tron

På att jag duger som jag är. Jag gjorde det igår.Fick pyspunka. Grät så badlakanen inte räckte till. Satt i ett hörn och bara var så ledsen. Ville inte bli tröstad. Ville inte ha närhet. Jag ville bara fly. Har ni någonsin känt det där? Känt hur ni bara vill dra?

Förr om åren när jag var ung? Grät jag ofta.Nu gråter jag väldigt sällan. Idag känns det så mycket bättre. Idag är jag starkare igen. Men ibland är det tungt.

Annonser

Om annes

Kvinna,mamma,mormor,maka,envis och positiv samt livsnjutare. Älskar att träna,åka hoj,läsa och att vara mormor.
Det här inlägget postades i Dagar. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Om att tappa tron

  1. Susanne skriver:

    Jo, jag känner igen känslan… Ibland känns det lite bättre när man har gråtit ut.
    Kramar!

  2. Cissi skriver:

    Visst har jag känt så och det är så svårt att förklara för någon annan i ens närhet att de inte KAN göra nåt för att hjälpa. Ibland behöver man bara gråta ut för att dagen efter hitta styrkan igen och ställa sig upp!

    Stor kram från mig!

  3. Inna skriver:

    Tårar renar och lättar på trycket. Ibland behöver man lätta på trycket för att få energi att kämpa vidare.
    Hämta kraft ur det bra i ditt liv. Man, barn, barnbarn. Du är ett energiknippe som sprider glädje omkring dig.

    Kram

  4. Cia skriver:

    Har definitivt kännt så. Jag storbölade på jobbet så att det inte gick att stoppa. På den tiden bodde inte M och jag ihop. Han kom i alla fall och hämtade mig på jobbet och vi gick genom hela stan medan jag bölade och bölade. Sen var jag hemma med persiennerna neddragna och bara grät i två dagar. Då orkade jag knappt leva. Vet inte ens varför jag grät och inte orkade med… Bara bröt ihop. Men det är nu flera år sedan och jag har inte haft något liknande fall efter. Jag måste varit mentalt utmattad… Kanske var på väg in i den berömda väggen eller något. Nu mår jag ju bra.

  5. Linda skriver:

    Jorå. Jag känner igen mig. Nu var det ett par år sen jag fick pyspunka, men visst kan det hända igen!

    Jag hoppas du känner dig starkare idag!

    Många kramar, du fina

  6. Josefina skriver:

    fy ja, ibland tappar man totalt tron på sig själv. då behöver man någon som talar om för en att man är bra, att man klarar det och att det är värt det. många kramar.

  7. Millan, Trollhättan skriver:

    Visst har det hänt.
    Du är inte ensam!
    Det är en fas du behöver gå igenom nu, tror jag. Med uppsägning, leta jobb, känna sig behövd och att duga. Ingen konstig reaktion alls, skulle jag vilja säga. Helt naturligt.
    Så gråt, pys och frusta. Men glöm inte att mysa också! 😉
    Stor kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s