Jag har kvar sms från mamma i min mobil. Jag har även kvar hennes mobilnr. Jag tror det tar lång tid innan jag raderar smsn. Om jag någonsin gör det.
Tiden läker sår säger de. Och det är delvis sant. Men fortfarande kan insikten om att mamma är borta för alltid göra så fruktansvärt ont. Det är så smärtsamt så jag ibland tappar andan. Tårarna rinner när jag skriver och det kommer de också att göra länge än.
Jag är så tacksam över att vi som människor har ett inbyggt skydd som gör att vi klarar den svåra smärtan av förlust. Att vi hanterar den på olika sätt. Nu är det inte så att jag här på semestern går och sörjer i ett. Nej, jag har mamma med mig i tankarna i stort sett varje dag. Ibland flera gånger och ibland en liten stund. Ibland ler jag och minns en massa bra saker och ibland gråter jag ( mest inombords).
Men jag tror att hon är med mig överallt. För enligt Elliot kan hon teleportera sig precis vart hon vill. Och hon ser oss.
I Huvudet på Asta 