Att prata med de döda.

Det skrev Magdalena Graaf om idag. Om de hör oss? Ser de oss? Finns de med oss hela tiden? Känner vi oss ensamma i vår sorg när något händer?

Jag pratar ofta med mamma. Säger godnatt till henne varje kväll och godmorgon i stort sett varje morgon. När jag går till graven så sjunger jag. Står där och sjunger högt för mig själv. Jag skrev om texten till Sarah Dawn Finers ”Kärleks visa” till mammas begravning. Den sjunger jag på när jag är på kyrkogården. Jag tror hon ser mig och hör det hon vill höra. Hon orkar inte med allt mitt pladder. Sen vet jag att det finns massor av människor som inte tror att det är så. Som tänker att när man dör så är det slut.Men jag vill tro för att må bättre. Det är mitt val.

Jag har ett foto på min mamma i vardagsrummet på en gammal skänk. I den skänken finns vår alkohol. Mamma ser inte så jätte glad ut på fotot som är taget på hennes 70 års dag,ett par år innan hon dog. Jag ser hennes missnöje när jag tar ett glas vin. Hon tyckte en period i sitt liv alldeles för mycket om vin. Då slutade hon helt och bestämde sig även för att ogilla om vi drack. Jag pratar även med henne när jag tar mitt vin. Ler lite och skålar. Så hon ser att jag inte dricker hela flaskan eller boxen.

Hur kände jag mig då när mamma dog? Kände jag mig ensam? Och faktum är att det gjorde jag. Jag kände mig en period så oerhört ensam. Ingen kan ju förstå vad den andra känner i sorgen. Alla människor hanterar sorg på olika sätt. Att mista någon så nära gör fruktansvärt ont. En del valde att inte höra av sig alls. De visste nog inte hur de skulle hantera det faktum att jag var i sorg. Efter 2 dagar gick jag och arbetade. Jag skulle vara stark. Jag var endast dum. Inte mot någon annan men mot mig. Ibland vet man inte bättre.

Det var mina tankar idag en helt vanlig onsdag. Jag är inte ledsen. Fick mig bara en tankeställare när jag surfade. Nu ska jag och min älskade Moltas som för övrigt ska leva tills han är 72 år minst ut och gå. Sedan ska jag för ovanlighetens skull träna. Igår klarade jag en strikt chins! ( gjorde flera igår kväll)  Och sedan gjorde jag mitt första huvudstående, Lite assistans hade jag av maken. Som utbrast” Men! Du är ju inte rädd”! Nej, jag är inte rädd. Jag har bestämt mig för att jag ska kunna. Tanter kan!

Annonser

Om annes

Kvinna,mamma,mormor,maka,envis och positiv samt livsnjutare. Älskar att träna,åka hoj,läsa och att vara mormor.
Det här inlägget postades i chins, död, Mamma, tant, träning. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s