Att färdas i tiden

Tror jag lite grann hör till när man åldras. Jag vill dokumentera och skriva ner saker om mitt liv och min uppväxt så mina barnbarn har något att referera till. Elliot frågade massor när vi varit på bio i Uppsala sist. Idag tog jag fram fotografier på mamma, mormor och mig. Satt och jämförde, log och mindes. Jag har köpt en barnbarns bok som jag skriver i och kan klistra in fotografier i.

Min mormor var väldigt viktig i mitt liv. Vi bodde grannar när vi bodde i Finland. I ett gammalt trähus med flera lägenheter och innergård. Vi hade inget varmvatten, ingen bil, inga stora inkomster och då bestämdes det att vi skulle flytta till Sverige. Pappa först och vi ett år senare. Mars 1969 kom vi med färja från Åbo till Norrtälje. Jag kan känna min mormors ångest. Min mormor som inte hade någon annan än oss och min morbror. Jag vankade ofta på gården i väntan på att ”Mummu” skulle vakna så jag fick kaffe. Då var jag 3 år. Jag älskade henne så innerligt och jag saknade henne så när vi flyttade. Varje sommar åkte jag till Vasa för att umgås en vecka eller 2 med henne. Jag kände samma glädje känsla som jag ser hos Flora. Jag ringer på och säger ” Hej Här kommer vi! Ser hennes glädje över att vi äntligen är där och hennes sorg när vi en vecka senare åkte därifrån. Hon ville helst inte besöka oss i Sverige eller rättare sagt , hon kunde inte pga sin ekonomi. Under alla år var hon hit 3 gånger.

Mormor var född i norra Finland och träffade min morfar innan andra världskriget bröt ut. Min morfar vart inkallad och mormor var gravid. Han visste inget. Min mamma föddes i november 1940 och morfar kom hem 1945. Mormor fick på radion höra vilka som överlevt fång lägren i Sibirien. Min morfars namn lästes upp Bror Oskar Wilhelm Frilund. Han såg sin dotter för första gången när hon var 5 år gammal. Han var skadad både fysiskt och mentalt av de åren. Han ville aldrig prata om dem. Mamma har berättat om hur hon och mormor gömde sig i snön under vita lakan när bomblarmen gick. Hur hon som liten klippte sönder ransonerings kuponger och hur hon fick en apelsin av en tysk soldat på tåget. Tänk att min mamma upplevt ett krig? Och tänk vad utvecklingen gått framåt. På gården där vi bodde i Vasa hämtades soporna med häst och vagn. Och jag är inte 100 år ännu.

Jag tänker nog extra mycket på mormor idag pga av mina barnbarn. Jag älskar när Flora kliver innanför dörren och ropar ” Mommo! Häj äj ja”.Och så ler hon av glädje för hon ser min glädje. Livet är kort och inte alltid enkelt men det är fantastiskt.

2015/01/img_4504.jpg

Annonser

Om annes

Kvinna,mamma,mormor,maka,envis och positiv samt livsnjutare. Älskar att träna,åka hoj,läsa och att vara mormor.
Det här inlägget postades i Barnbarn, Mamma, mormor, tant. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s