Att vara ensam

Min höst har inte varit som den brukar. Och jag arbetar fortfarande på att komma tillbaka till vardagen efter en depression. Depressioner är något vi inte så gärna pratar om. Eller jag säger som så, jag har inte trott att vi pratar öppet om de. Jag har fortfarande en del hjärnspöken. Jag tänker inte gå in på varför jag varit deprimerad då jag inte kan säga att det beror just på en sak. Mera som så att många bäckar små. Vad jag erfarit istället är att det tar tid. Det går inte att påskynda och det är hemskt jobbigt.

Det är jobbigt för mig att inte känna igen mig själv. Det är tungt för de som står mig nära. Det är tungt att inse att en del väljer att titta bort. Att människor tar avstånd. Jag läste en så bra sak en dag. ”-Att säga till någon som är deprimerad att rycka upp sig är som att be någon med halsfluss bli frisk”. Det funkar inte att rycka upp sig. Det är oerhört skrämmande att vakna på morgonen och inte vilja vakna eller gå upp. Att känna en tyngd och en ångest som ger andnöd.

Jag har också valt att inte äta några tabletter som dämpar oro och ångest. Istället har jag fokuserat på frisk luft, träning och min nya passion i livet yoga. Under den här tiden har jag  insett att jag är ensam. Ensam trots en familj och make samt vänner. För många år sedan sa en väldigt klok vän till mig att vi i slutänden är ensamma. Det handlar om tillit till sig själv och kärlek. Kärleken till sig själv som person. Bekräftelsen ska komma ifrån mig och inte någon annan. Då lyssnade jag väl inte som jag skulle på min vän. Allt har sin tid. Men idag är jag benägen att hålla med. Vi styr till stor del våra liv efter de förutsättningar vi har. Tappar vi tilliten till oss själva och djupdyker då är ensamhets känslan än mer påtaglig.

Det är så svårt att med ord återge det jag menar. Och jag kan tyckas tjatig när jag ältar just självkänsla och tillit. Men just de 2 sakerna i våra liv är så oerhört betydelsefulla. Att bekräfta sig själv istället för att söka bekräftelse utifrån och att älska sig själv och trivas i sin ensamhet, Mina tankar en helt vanlig måndag i min ensamhet i min jakt på ett arbete alternativt studier. Men så länge fokuserar jag även på att hitta tillit och kärlek till mig.

Annonser

Om annes

Kvinna,mamma,mormor,maka,envis och positiv samt livsnjutare. Älskar att träna,åka hoj,läsa och att vara mormor.
Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Att vara ensam

  1. koftan65 skriver:

    Jag är/har varit i samma sits som du. Under de senaste 2,5 åren har jag haft ångest och mått jättedåligt. Precis som du så har jag insett att jag är ensam. JAG måste ta den här fighten. Nu är jag på god väg tillbaka, men ibland kommer det igen; hjärtklappning, ångest, tårar och ledsenhet.

    Heja oss Anne! Kram på dig!

  2. koftan65 skriver:

    Jag fick Sobril som jag tog när det var ytterst ytterst nödvändigt, ibland varje dag, ibland kunde det gå en vecka emellan. Sen fick jag en psykologkontakt också, där gick jag i ett år. Nu ska jag till en beteendevetare 5 ggr. Jag är jätteanti medicin, men jag hade inte klarat mig utan den faktiskt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s