En helt vanlig morgon i stillhet.

Hon vaknade av att kroppen talade om för henne att det var dags att stiga upp och tömma blåsan. Det var kyligt i husvagnen. Hennes man snarkade bredvid henne, långa, djupa in och utandningar med ljud som kunnat väcka döda. Hundens glädje när de tillsamans smög ut i morgonljuset visste inga gränser. I sitt huvud planerade hon hur de tillsammans skulle sätta sig på stranden för njuta av solen som stigit och nu började värma hennes kropp.

Morgon kaffet intog hon på kanten av altanen med sin trogna följeslagare som ivirgt följde varenda rörelse hon gjorde. Innan deras morgonrunda var hon i vanlig ordning tvungen att ta en cykeltur till servicebyggnaden. Hon var inte ensam. Många är det som är uppe i arla morgonstund för att göra sin behov. Tankarna gick hela tiden till stranden, solen och stillheten.

Han stod så där viftande på svansen full av förväntan och glädje när hon återvände. Någonstans har han långt innan hon sagt något förstått att det nu är de två som ska ut på sin sedvanliga promenad. Havet låg alldeles stilla. Några få morgonpiga människor badade. En hund som ivirigt simmade efter en pinne som hans matte kastade i om och om  igen. En man som vandrade med lurar i öronen. Hon funderade på varför han valde bort det naturliga ljuden? Ljuden av fåglar, lätt bris och insekter.

Även hon hittade en pinne som hon  kastade i ett par gånger. Han simmade och njöt av vattnet som svalkade hans kropp som är beklädd med massor av härlig, illa luktande päls. Han frustade, skuttade och rullade sig i sanden. Sedan valde de att gå sin runda i skogen för att i sakta mak gå hemåt. Väl hemma satte hon sig med ansiktet mot solen i lotus ställning för att meditera. Hon andades sakta in genom näsan och ut genom näsan. Lyssnade på sina egna andetag och fokuserade på chackrat mellan ögonen. Hon kunde höra insekterna som surrade förbi henne där hon satt. Hon hörde måsar skräna och skria. Hunden tvättade och putsade sin päls i hennes närhet och makens snarkningar hördes genom den lätt öppna rutan på deras vagn.

Hon kunde inta morognens dofter. Hon kunde känna hur tankarna gärna svävade iväg och hur kroppen ville flagga för olika känslor som kom och gick. Det var också då hon började höra hur maken klivit upp. Sakta andades hon ännu djupare. Tackade livet, tackade naturen för att just hon hade förmånen att sitta där. Tackade för kärleken, för det enkla, för det lilla . Det var då hennes tårar började rinna. Hon bugade sig i vördnad sa ett enkelt – ”Namaste”. Nu var det dags att omfamnas av maken för att sedan njuta av en frukost ute i solen.