Jag tränade igår som vanligt. Valde ett pass av Lofsan ( ganska vanligt här också) . Jag jobbade mig genom Cardiass 2.0. Idag känns det som någon håller mina skinkor i ett hårt grepp, konstant. Det som är roligt i det hela är att jag gillar det. Jag gillar att känna att det gör som skönt ont eller aj, aj ont. Jag vet att det har tagit.
Idag är dagen då jag firar. Jag firar att jag är livegen. Året är 2001. Jag får vara med om mitt första barnbarns födsel. Två veckor senare kraschar min kropp. Hela systemet säger tack och hej. Jag drabbas av flera bihåleinflammationer och äter antibiotika som slår ut min mage fullständigt. Min mage som redan är utslagen av all annan antibiotika, hormoner mm som jag ätit tidigare. Jag drabbas av enorma skov i min Uc och är sjukskriven i 3år. I perioder orkar jag inte gå mer än kvarteret runt. Jag äter korstison, jag blöder mängder ur tarmen och flyttar in på toan med mina böcker och växter. Jag är rund som en boll om magen och ansiktet. Minns så väl när jag sa till läkaren på Ackis att: ”Detta är väl bara vätska?”. Och jag minns hur han svarar : ” Nej! Det är fett!”. Läs det med stora bokstäver och högt. Jag är gammal anorektiker. Det var som att banka in det i huvudet på mig.
Jag erbjöds sjukpension. Jag vägrade. Jag kämpade, slogs och gav aldrig någonsin , never ,ever upp. Jag bestämde tidigt att jag ska komma igen. Jag hade turen at träffa kloka mäniskor som fick mig att se att det inte bara var en fråga om min Uc. Det var en fråga om mig som helhet. Målet var att träna och äta bra och att göra saker som jag mådde bra utav. Det har tagit tid. Det har varit många och långa vägar. Men mitt mål har hela tiden varit att vara livegen. Ingen försäkringskassa, ingen a-kassa, inget lönebidrag ( som fått mig att känna mig som en andra klassens människa) . Med det menar jag inte att lönebidrag är fel eller att någon är värdelös. Det var bara så jag kände. Mitt mål har hela vägen varit att klara mig själv. Och vet ni? Nu är jag där :D. Jag är självgående, livegen och börjar snart skolan. För mig är detta en av de största segrarna i mitt liv. Jag har åter bevisat för mig själv att jag kan. Jag är så glad och tacksam över min styrka och för de människor som under mina resa funnits där och trott och peppat.
I Huvudet på Asta 