När du samlat dig i dina tankar och orkar stänga av. När du lämnat bort din oro och endast längtan blir ditt hav.
När du hittat egna skrymslen där du i ro kan stiga in. När du famnat bort din ångest för att i ditt bo bli just din.
När du orkar bygga murar som skyddar dig så tryggt. När du öppnar nya stigar och inget är en flykt.
När du ler mot varje morgon, när ingenting dig tynga kan. Det är då du börjar känna. ” Jag kan ju bli rätt van”.
När du stilla in i ljuset ser med sinnet i din panna. Det är då du känner ganska snart. Det är här jag alltid vill stanna.
I Huvudet på Asta 