Sätter jag mig ner och känner hur jag skulle vilja, kunna skriva en avhandling om det jag vill skriva. Sen, sen backar jag. Jag backar pga många olika orsaker. Men en dag någon gång så skriver jag.
Jag kommer att skriva om hur det var då som det inte skulle vara. Jag kommer att berätta om hur det kan vara och du ändå kan dig klara. Om hur vi tilldelas föräldrar som gör saker de inte klarar av. De är inte gjorda att vara föräldrar men gör så gott de kan.
Jag kommer att berätta/skriva om hur ensam, liten och utlämnad kan växa sig stark. Men att det är och kan vara ett helvete på vägen. Jag kommer att berätta en historia som inte gagnar någon. Den historien kommer att hjälpa mig.
Kanske kan den så ett frö hos någon som just då behöver det. Då har jag uppfyllt ett av mina mål. I mitt mål framöver har jag lovat mig själv att skriva den historien. Historien kommer inte att vara kort. Då jag är lång ( läs inte så ung). Men min historia kommer att fånga dig, beröra dig och få dig att tänka till.
Den historian kommer sen. Jag ruvar på den i detta nu.
I Huvudet på Asta 