Den lilla människan.

Se mig för den individ jag är och vill vara. Bär mig när jag är svag, när jag nära vill vara, bara. Hör mig när jag i tvivlan ber om den kraft jag mist. Min superkraft är borta, jag har tappat bort mig sen sist. Jag har villat bort mig i djungeln av känslor av okända slag. Mycket för att jag kämpat så länge var dag. Kämpat och slitit utan att lyssna in. Inte lyssnat på rösten som egentligen är min.

Rösten har ropat, kallat för att få mig att förstå. Jag har inte lyssnat, har bara kört på. Nu är jag liten, ledsen, rädd för vad som komma ska. Hur ska jag klara mig ur detta, hur gör jag idag? Vem är denna människa som sitter här full av ångest samt gråt? Är det nu jag ska se mig och säga förlåt. Är det nu jag svälja den stolthet jag har kvar? Be om hjälp med att hela den bit som jag lyckas hålla kvar.

Så se mig som den människa jag är. Du behöver inte göra någonting. Det räcker att du bara finns här.

 

Anne 11/9-16

Och den handlar inte om hur jag mår idag. Utan om hur en människa kan må och som många i min närhet mår.

 

 

Annonser

Om annes

Kvinna,mamma,mormor,maka,envis och positiv samt livsnjutare. Älskar att träna,åka hoj,läsa och att vara mormor.
Det här inlägget postades i Okategoriserade, Poesi, Poet. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s