Tack <3

För alla fina kommentarer och alla meddelanden jag fått. Jag är överväldigad av responsen. När jag satt mig ner vid datorn igår så började mina händer skaka, så pass tufft var det att ta beslutet. När jag sedan postat inlägget grät jag av lättnad.Det är många års funderingar och tankar som ni fick ta del av på ett kortfattat sätt. Sedan hade jag svårt att sova pga tankar som dök upp likt popcorn.

Jag har för länge sedan bestämt mig för att skriva en bok om det som hänt och att föreläsa. Till saken hör att jag har en del kvar att bearbeta innan jag står där framme. Men det har alltid varit ett mål. Vi har precis haft retorik som ämne i skolan så jag har haft möjlighet att öva på lite tal och framträdanden. Jag ska bara få bort tunnelseendet och skakningarna i händerna först så ska ni se att det löser sig.

Det som hände mig när jag var barn och upp till jag var 14 år har i mångt och mycket präglat mitt liv. Jag har sökt hjälp många gånger men aldrig fått riktigt bra hjälp. Inte i mitt eget tycke. En psykolog jag träffade sa vid andra besöket: ”Ja, men vad bra att du mår bättre. Då kan vi avsluta det här”. En annan sa att: Vi behöver inte fördjupa oss i det du berättar om” så vi pratade om allt möjligt annat. Den bästa hjälpen har jag fått av människor som inte har någon professionell utbildning och av mina nära. Att känna samhörighet med andra har också varit viktigt. Att veta att jag inte är ensam om det som skett och sker runt oss och som INTE får ske. Det här är ett tungt och svårt ämne och jag tror att det brister i kunskap även hos dem som har professionen. Inte alla narturligtvis men de jag har träffat. För mig har skammen varit vidrig.

Jag har ont i min rygg pga spänningar. Det skrev jag om igår. Min man kan inte ta i mig när jag sover. Jag får panik och blir skräckslagen då. Jag har haft anorexi. Det var ingen hit att utvecklas. Jag har haft och har bitvis svår med närhet till främmande människor. Massage och sådana behandlingar är skrämmande. Jag är oerhört bra på att kramas numera. Vilket gläder mig och de som finns i min närhet. Liksom många andra i min situation har jag varit livrädd att bli likadan som min pappa var. Det är jag inte. Listan kan göras lång. Och jag kommer att skriva mera.

Min far då? Var finns han? jo, han skottar kol i en kolgruva långt nere i underjorden. Han dog 1989. Han var välutbildad, ingenjör samt läkare, missbrukare samt pedofil. En otäck kombination. All som inte vet det här om honom tycker han var en oerhört social, kunnig och trevlig person. Han dog 46 år ung. Han hade orsakat tillräckligt mycket skada här på jorden.

Tack igen alla för de fina kommentaren och meddelandena och välkomna alla läsare från Mona. Tillsammans är vi starka.  ❤

Annonser

Om annes

Kvinna,mamma,mormor,maka,envis och positiv samt livsnjutare. Älskar att träna,åka hoj,läsa och att vara mormor.
Det här inlägget postades i Okategoriserade, sorg, Tacksam. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Tack <3

  1. Lena Karlsson. skriver:

    Stackars dig! Mina tankar är med dig. Hade ingen aning om detta. Men du måste ha ett psyke som är så starkt.Kramar i massor .🙅🙅🙅🙅🙅🙅❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s