Hon vet att

Allt nytt tar mycket energi. I sitt huvud trot hon att hon är ensam om att känna sig dränerad på grund av nya oförutsedda eller eventuellt planerade händelser. Ändå ger hon sig alltid huvudstupa in trots påtaglig rädsla. Rädslor skapar ångest, ångesten ska bort. Det fanns en tid då en vanlig promenad var ett hot. Idag finns inte de tankarna med. De existerar inte. Känslan av det är en ren befrielse. Vetskapen om att hon kan  det hon föresatt sig.

Att till exempel ha en ögonoperation inplanerad som idag rör till det  i huvudet. Tredje gången gillt. Tre gånger har jag varit på Akademiska och idag äntligen tog de bort det jag hade under ögonfransraden på vänster öga. Jag jobbade mellan 7-10.00, tog bussen ner till Ackis. Blev hänvisade ett väntrum för operationer. Det var jag och tre farbröder. Nog för jag kallar mig tant men till den åldern som herrarna hade har jag ett tag kvar.

En av de undrade om han inte ”skulle få en sup”. Rummet var litet och det var omöjligt att inte höra allt som sades. Han ville ha lite lugnande. Samtidigt som sköterskan ger honom supen undrar hon om även jag vill ha? Jag tackar vänligt nej. Hade en plan om att ta mig in på en butik en sväng. Kände att jag inte hade lust att lulla in där. Vi fick en varsin vit pappersrock och en mössa samt blåa skoskydd. Jag fick en rosa pappershätta.

Jag var sist in. Fick bedövningsdroppar i ögat, fick ligga i stol som hos tandläkaren ungefär. Tvättades med sprit som sved i ansiktet och fick till slut en duk över ansiktet med hål för vänster öga. Duken limmades fast i ansiktet. Kände hur jag spände benen och händerna. Också precis som hos tandläkaren. Frågade om bedövningssprutan, är den samma som hos tandläkaren. Det var det. Man tog en stans biopsi för att skicka till analys. Förmodligen en aktinisk keratos. Ofarligt men bra att avlägsna. Salva i ögat och bort med duken. Jag har nog inte ett enda ansiktshår kvar. Den satt som sagt limmad. Svar på provet kommer om någon vecka.

Jag kliver lättad ut ur rummet. Tar av mig den fina rosa mössan och rocken. Går ut i korridoren för att hämta väskan. Känner att någon knackar mig på axeln och säger. ” Du ska nog ta av dig de blå tossorna”. Jag irrar runt i blå skoskydd som en blind höna då jag ska öppna skåpet. Mina glasögon är kvar i operationsrummet. Jag som som kände mig så lugn. Hade sten koll på allt. Fnissar hysteriskt inuti och ringer Lina på min väg ut.

Tog bussen hem tidigare än jag brukar. Har sovit middag på yogamattan. Andats och hämtat energi. Jag är glad över att solen värmde mig på mina promenad genom stan. Att jag känner att det är härligt att gå där ensam trots att det var dags för en liten operation. Är så glad över att jag kommit dit jag är. Det är inte farligt att vara rädd men det är lättare att leva utan ständigt ångest påslag. Ibland tror vi att vi är ensamna om att känna en form av energilöshet av att göra saker vi inte gör. Så är det inte. Det gäller bara att komma ihåg att det är ok att känna rädsla också. Att vara snäll mot sig själv.

Annonser

Om annes

Kvinna,mamma,mormor,maka,envis och positiv samt livsnjutare. Älskar att träna,åka hoj,läsa och att vara mormor.
Det här inlägget postades i Envis tant, Rädsla, tant, yoga. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s