Sitter här jämte varandra i total tystnad efter en promenad. Mörkret är ett faktum, det enda ljuset är en lampa som svagt lyser på golvet.
Vi har som pratat klart under vår promenad du och jag. Vi vet att tystnaden är helt ok. Uterummet du byggde har blivit en oas. Ett ställe att vila på.
Det fina i att ha levt i en relation länge är att inte alltid behöva prata. Att socialisera i tystnad. Det måste vara oerhört skönt för dig då jag är relativt verbal ( läs: jag pratar jätte mycket.
I Huvudet på Asta 