Ni vet

Känslan som uppstår när du på morgonen vaknar och inser att din dag är ett oskrivet blad. När dessutom solen behagar kika fram och det är ” lagom” kallt ute. Halt är det men det är världsligt. Jag stiger upp och fixar min första mugg kaffe. Diskuterar dagen med mannen i mitt liv. Scrollar igenom nätet och ”pratar” lite med vänner via messenger. Maken ska laga bilen. Vindrutetorkarna har gett upp då motorn till dem lagt ner. Själv bestämmer jag mig snabbt för en skön promenad alternativt mysjogg.

Kollar av hur halt det är och inser att ska lårbenshalsarna klara sig hela ett tag till är det bäst jag promenerar. Jag har inga lurar i. Jag vill höra naturen. Går i raskt takt up till dammen för att gå min vanliga runda i skogen. För att stanna på ” mitt ställe” och andas in i djupa yogahälsningar. Det är nästan omöjligt att ta sig dit då Alfrida fält furor som bara den. Det ligger träd överallt. På en stig får jag snällt vända och gå samma väg tillbaka. Jag vågar inte krypa under eller klättra över. Vore snyggt att fastna under en gran eller tall. Bli sprattlandes som en fisk på torra land.

Solen skiner mig i ansiktet och jag tänker D-vitamin. Jag njuter, jag njuter av att vara ensam och gå i mina egna tankar. Plötsligt ser jag hur någon kommer ut ur skogen framför mig. Jag inser at det är Per och Molly. Molly som är en 12,5 år gammal Berner Sennen tik och som var Moltas bästa vän. Jag har precis på min skogsrunda gått och pratat med Moltas i mitt huvud. Jag är övertygad om att han fortfarande är med mig. Och där är Molly. Hon känner igen mig och kommer vaggandes fram och lägger sig överlycklig ner vid mina fötter. Jag knäböjer och gråter en skvätt. Per fäller också ett par tårar. Jag har saknat Mollsan och jag saknar Moltas. Den här händelsen gav mig så mycket. Jag vet också att Molly inte har så långt kvar med tanke på hur hon gick. Våra hundar betyder så mycket för oss människor. ❤

Jag känner värmen från solen, hör hur fåglar kvittrar och tänker att det inte är så långt till våren. Älskar våren. Älskar när allt knoppas och det grönskar skirt. Idag ville jag inte gå in alls. Kommer hem och tar en kopp kaffe innan jag kör igenom kroppen med Soulworkclub. Käner hur stark jag ändå blivit av dessa kortare pass. Visst var det dyrt att investera i men vem är väl viktigare än jag? Jag älskar när min kropp svarar på träningen och jag kan känna styrkan och flåsar livet ur mig. Det är aldrig försent. Verkligen inte.

Nu har lunchen landat i magen. Maken är hemma efter bilfix. Jag ska duscha och sedan känna efter vad jag vill göra mer idag. Solen skiner ännu och det finns hopp, hopp om att allt kommer att bli bra. Tillit är ledordet. ❤

 

 

 

Annonser

Om annes

Kvinna,mamma,mormor,maka,envis och positiv samt livsnjutare. Älskar att träna,åka hoj,läsa och att vara mormor.
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s