Lilla Vän!

Jag har en historia som är lång att berätta. Den är smärtsam, gripande samt hemsk. I många, många månader har jag funderat på om jag ska skriva om den i bloggformat eller i bokform. I många,många år har jag tänkt att är det något att berätta? Skammen, skulden och det ” normaliserade” har hållt mig tillbaka.

Idag lyssnade jag på sommar i P1. Lyssnade på Carina Bergfeldt och tänkte: Klart jag ska berätta. Jag måste. Hennes historia var väldigt stark. Inte på något sätt lik min men hon berättade, samlat och gripande.

Det är sådant jag kommer att fundera på när jag är ledig och har tid. Eller när allt kommer i kapp då jag inte springer ifrån mina tankar och mig själv. Jag har fått ett lugn i min vardag efter en mer än lovligt turbulent vinter/vår. Det är då spökena från förr kommer i fatt mig. Det är när jag ger mig själv möjligheten att andas.

Jag tror någonstans på teorin att för att komma vidare i livet bör du bearbeta det som varit. Du kanske inte behöver gå in i detalj nivå men det som flashar upp ska väck. Jag vill inte längre få upp minnesbilder som ger mig andnöd. Jag vill må bra. Jag ska få ” Lilla Anne” att förstå att det är bra nu.

Vem ska trösta knyttet om inte jag? ❤️

Om annes

Kvinna,mamma,mormor,maka,envis och positiv samt livsnjutare. Älskar att träna,åka hoj,läsa och att vara mormor.
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s