Envist

Hel_ete det här. Då menar jag inte Robban utan min förkylning. Idag puffas det Nasonex då bihålorna gör sig påminda. Vägrar råka ut för det. Det gör hemskans ont.

Efter att jag skrivit förra inlägget hade jag svårt att sova. Min kropp minns när flasharna kommer och varje gång jag skriver eller får det i huvudet är det som att återuppleva det. Jag förstod först inte varför jag hade en väldigt orolig sömn. Kroppen är så komplex. Jag lider av PTSD vilket jag berättat om förut. Det tog mig så lång tid att förstå att det var det jag hade.

Om jag utsätts för stress till exempel ett telefonsamtal nattetid eller plötsligt ljud går mitt system igång i 190. De finns inget mellanläge. Jag är ständigt uppkopplad i hög stressnivå och arbetar hela tiden på att lugna systemet. Min man kan aldrig någonsin ta i mig när jag sover. Jag blir skräckslagen då. Jag sover alltid i fosterställning med låsta armar och ben. Får räta ut leder och muskler när jag vaknar. Jag tar skydd. Mina skulderblad är låsta sedan många år tillbaka då det är min sköld. Han kom ofta om natten även om de andra var hemma. Jag var ett litet barn och hade ingenstans att ta vägen. Han skulle vara min stora trygghet i livet.

Tänk er att leva i ett hem där du hela tiden får vara på din vakt för du vet aldrig när det kommer att ske. Du har ingen fredad zoon. Ingenstans att fly. Varför sa jag då inget till min mamma? För att jag inte vågade. Jag ville inte förstöra deras relation, mitt hem och min familjs tillvaro. Det skulle ju bli min skuld, mitt fel om jag sa något. Han sa: Det här får du inte säga till mamma. Då måste vi skiljas och då blir hon så ledsen. Jag teg. Jag har tigit igenom år, så många år på grund av skam, skuld och för att skydda min familj. Jag har tigit för att skydda min bror, min dotter och mina barnbarn, min lilla syster. Jag har tigit på min egen bekostnad. Nu kommer jag inte vara tyst längre. Jag behöver inte det. Han är död sedan 1989 och det pga att han gjort så stor skada i sitt korta liv så han fick gå tidigt,

Familjen har vetat om det länge. Men jag kan fortfarande inte prata om hur som helst då jag börjar skaka okontrollerat efter ett tag. Det är inte heller så länge sedan som jag läste mig till att det är vanligt med smärtor i ben och ländrygg samt höfter hos oss som utsatts för övergrepp. Jag har haft problem med min rygg sedan jag var väldigt ung. Låsningar och ryggskott redan när jag var dryga 20 år. Historien är lång. Den är inte lätt och jag tar en bit i taget. Målet är alltid att må så bra som möjligt då vi bara har detta liv att förvalta.

Min terapeut frågade mig en gång hur jag orkat med allt, hur jag kan vara så stark? Mitt svar är att jag älskar att leva. Jag har ett stort hjärta och ser livet som något fantastiskt. Jag har en underbar familj som ger mig kraft och min man är min klippa i livet. Mina vänner är helt underbara. Jag är inte den jag är på grund av det jag gått igenom, jag är den jag är trots det jag fått genomlida, som Carina Bergfeldt sa i sitt sommarprat.

Om annes

Kvinna,mamma,mormor,maka,envis och positiv samt livsnjutare. Älskar att träna,åka hoj,läsa och att vara mormor.
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Envist

  1. Gunilla skriver:

    Hej, Anne! Du är ju så fantastiskt bra på att uttrycka dig i skrift, om det sen blir bok eller blogg spelar nog inte så stor roll. Kanske blir din historia mer hanterbar om du sätter ord på den.
    Jag lyssnade på Jonas Gardells sommarprat och där finns också en historia att ta lärdom av.
    Kram!

Lämna ett svar till Gunilla Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s