Högpresterande

Jag är högpresterande i allt. Kom på mig själv med att tänka på det en dag när jag pysslade med något. Kommer inte ihåg vad det var men jag fick verkligen den eftertanken. Jag har alltid varit väldigt hård mot mig själv och krävt att jag ska kunna även om jag inte kan. Kunna saker som jag inte ens utfört tidigare. Helkorkat om ni frågar mig idag.

Idag i mitt yrke till exempel så ringer jag IT eller ekonomi eller Telefoni när jag kör fast. Bästa sättet att få den hjälp jag behöver av de proffs som verkligen kan sin sak. När jag tränat/tränar har jag varit likadan. Jag ska prestera och prestera bra och högt. Gärna lite extra stresspåslag så jag piskar på extra. Idag piskas ingenting. Min kropp är för trött och mitt huvud har lite mer förstånd. Dock älskar jag fortfarande att träna och skulle jag inte ha den skulle jag behöva äta SSRI ( lyckopiller) . Jag arbetar hela tiden på att få min hjärna att förstå att jag är bra oavsett resultat och prestation.

Varför är jag då så oerhört högpresterand? Kan vara för att kompensera det jag aldrig haft som barn. Avsaknad av trygghet är allt en stor bov. Jag har bekräftat mig själv och är/har varit min egen värsta fiende. Ingen har egentligen talat om för mig att jag är usel. Jo, min slöjdlärare ( syslöjd) som talade om att jag inte kan sy. Så jag kan inte sy eller jag tror inte att jag kan sy. Men jag har varit en jäkel på att virka. Min mormor som jag äskade högt var min lärare. Hon sa aldrig att jag var usel eller att jag inte kunde. Perioden i mitt liv när jag hasade runt hemma som nybliven mamma med en sovande bebis var perioden jag hade virkade gardiner. ( Jag vet!! helt otroligt roligt). Jag började virka redan när jag bodde hemma hos mamma. Hon hade virkade gardiner i vardagsrummet!!!!!!! De var flera meter långa, alltså en kappa.

Sen har jag av farten bara fortsatt att prestera. Att sen i ansiktet få höra att jag inte räckte till att jag inte presterade efter en del människors förväntningar gjorde att jag tyckte jag var värdelös. Idag vet jag och förstår att det egentligen föll på deras rädslor.Deras rädsla att inte kunna lära ut ordentligt. Då är det enklare att säga att jag inte duger.

Jag arbetar dagligen med att försöka att inte prestera högt. Att lyssna in att förstå att jag är en bra människa ändå. För bara några dagar sedan fick jag nej som svar på ett arbete jag sökt. Hade det varit för en tid sedan hade jag grubblat ihjäl mig över vad jag gjort för fel. Idag vet jag att jag är bra trots att jag inte fick arbetet. Det är deras förlust. 😉 ch eventuellt dyker det upp ett än bättre arbete i min närhet.

Vi gör alla fel och misstag på vår väg. Vi växer av misstagen. Det kan kännas tufft där och då men lova att vara snäll mot er själva. Jag är 57 år och ämnar piska mig allt mindre. Mår jag bra så går det mesta bra. Inget går på en kvart så jag tar det piano när jag kan.

Om annes

Kvinna,mamma,mormor,maka,envis och positiv samt livsnjutare. Älskar att träna,åka hoj,läsa och att vara mormor.
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s