Fortfarande att frågan : Hur mår du? Är jobbig. Jag vet att alla vill väl men jag kan inte riktigt svara på hur jag mår. Och du! Fråga mig inte med någon sorts bebisröst dvs som man talar till småbarn när du frågar. Jag är trött inte lobotomerad.
Att ha en utmattning är en riktig utmaning på så många olika sätt. Det första och svåraste är acceptans, att acceptera att hjärnan inte orkar. Den har delvis kopplat ner och ur ögonen lyser : Det är fullt på hårddisken. I detta läge funkar inte ctrl-alt-delete.
En sådan enkel sak som hur många timmar är det från 9.30 till 12 får jag ibland räkna på fingrarna. Jag arbetar just nu 2,5 tim 4 dagar i veckan med onsdag ledig. Otroligt skönt med en återhämtningsdag.
Att vila har jag blivit bra på. När kroppen säger sov har jag inget alternativ, då är det bara att lägga sig platt. Det räcker med bara 5-10 min för att må bättre. Jag går mycket, mediterar i stort sett dagligen men tränar lugnt. Har så smått börjat lägga in lite styrketräning. Yogan är fortfarande favorit och Soma Move.
På bussen idag lyssnade jag på Sunshinepodden som hade Lena Skogholm som gäst. Det handlade om våra hjärnor. Har ni lust och tid så lyssna på det avsnittet. Vi behöver vila en gång i timmen, inte sova men vila. Vi är människor inte maskiner.
Den kroppsdel människor söker mest för idag inom sjukvården är hjärnan dvs utmattning. Jag som arbetar inom vården ser att den finns i alla åldrar. Vi måste stanna upp! Vi måste ta detta på allvar.
Hur gör jag nu för att komma tillbaka? Svaret är: Jag vill inte tillbaka. Jag ämnar ta hand om mig och inte utsätta mig för den stress och press jag levt under så oerhört länge. Hur det ska gå till vet jag inte till 100. Jag vet bara att jag ska leva lugnare och vara rädd om mig.
I Huvudet på Asta 