Inträngd ensam i ett hörn. Skräcken lyste ut de klarblå ögonen. Vad hade hänt, varför hade han gjort så?
Hon är ju liten. Liten och oskyldig utan vetskap om något annat än kärlek. Kärlek som skapar trygghet.
Hon sitter där ensam, kan inte tänka, kan inte agera. Kan ingenting annat än att stänga av, stänga ner.
Ingen hör de tysta ropen på hjälp. Ingen ser. Hon kan inget säga. Får inget säga. Vill inte såra mamma.
Hon klär sig i det skal hon lärt sig nyttja för att skydda sig själv. Lager på lager tas på år efter år. Till slut kommer det en dag när lagren krackelerar likt glas som fryser i kyla.
Ingen kan någonsin bära allting. Ett barn ska aldrig någonsin behöva göra det.
I Huvudet på Asta 