Sorg

Kan te sig på olika sätt beroende på vem man är. Imorgon är det 5 år sedan jag senast pratade med min mamma i telefonen. Hon var på väg hem från Uppsala och ringde mig i väntan på sin taxi. Hon hade fått en behandling mot osteoporos ( benskörhet). Hon var frustrerad över den väntan som var. Det var student i uppsala och stan var full av fordon som fraktade ungdomar. Taxin var sen. På kvällen skickade jag ett meddelande och frågade om allt gått bra. Jag fick inget svar. Dagen efter på eftermiddagen hittade jag henne död. Hon hade fått en massiv hjärnblödning och dött omedelbart. Jag är glad att det gick snabt och att hon slapp lida. Vi hamnade istället i någon form av bubbla och flaxade som vingklippta fåglar då vi inte hade en aning om vad vi skulle göra.

Sorgen har sedan ändrat sig från år till år. Fortfarande kan jag känna när jag står vid hennes grav att min kropp inte kan acceptera att det är min mamma som ligger där. Samtidigt så är ju saknaden inte lika intensiv som den var då. Jag kan fortfarande komma på mig själv med att vilja ringa mamma. Ringa och berätta att jag tagit examen eller att Flora nu kan säga R. Saker som hör till min vardag. Men hon vet det ändå. Jag är övertygad. Jag tror att vi alla har et inbyggt skydd för att inte gå sönder när vi mister en nära anhörig. Skulle våra hjärnor och kroppar förstå allt skulle vi inte klara oss.

Jag minns också den dagen när vi bestämde oss för att låta Moltas somna in. Barnbarnen och Lina kom över. Två av barnen grät hysteriskt och Flora skuttade runt och kvittrade om Moltas som skulle upp till himlen. Hon hämtade papper åt sina bröder och sin mamma så de kunde snyta sig och torka tårarna. Döden är obegriplig. Är man då 4 år så låter himlen helt ok. Sorgen efter Moltas har varit på ett helt annat sätt. Jag hade honom omkring mig i stort sett 24/7. Hade förmånen att ha honom med även på mitt arbete i många år. Igår när vi kom hit till Rullsand så var jag flera gånger på väg att släppa in honom, titta efter honom och bara kände hans närvaro. Jag saknar fortfarande min pälsboll så oerhört mycket. Han fanns där för mig i alla mina sinnesstämningar. I förrgår gjorde jag fint på hans grav. Planterade blommor och gjorde i ordning en sten.

 

Annonser

Om annes

Kvinna,mamma,mormor,maka,envis och positiv samt livsnjutare. Älskar att träna,åka hoj,läsa och att vara mormor.
Det här inlägget postades i Barnbarn, Mamma, Moltas, Rullsand, sorg. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s