Hon bara är.

Ensam satt hon där i ljusets sken utan mål eller mening. Känslan var sådan. Det kom korta ögonblick av svärta som liksom borrade sig in via minimala springor. Tankar som lämnade en beska i munnen, i hela hennes väsen.

Ibland hade hon förmågan att tänka bort dem att se till att de aldrig fick ordentligt fäste. Andra gånger kändes det som om allt var ett enda stort mörker som hon förtvivlat crawlade i utan livboj.

Sedan kom de, de korta sekvenserna av lycka. Det gäller att hålla i dem, vara rädd om dem för att orka simma vidare. Små lyckliga segment av livet. Inget stort, inget överväldigande. Ibland endast små fjärilar i bröstet.

När ångesten är som värst vill hon skrika ut den. Vråla ut allt tills hon själv ligger som en blöt fläck i mossan. Tömma ut all frustration som lagrats i årtionden. Kanske är en del av smärtan sprungen ur forna tider. Kanske är den nödvändig för att det nya ska uppstå och växa.

Det viktiga i stunden för henne är att förstå att hon är inget offer, hon är inget trauma, hon är bara är. Det räcker så ❤️.

Om annes

Kvinna,mamma,mormor,maka,envis och positiv samt livsnjutare. Älskar att träna,åka hoj,läsa och att vara mormor.
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s