Har jag fått en enorm kärlek till naturen. Älskar fina stubbar, stenar och vackra träd. Har förmånen att ha en gammal ek intill stugan som jag kan krama. Njuter av att gå i skogen och slår inte ihjäl några småkryp om jag slipper. Fästingar skonar jag dock inte.
Mer och mer är jag medveten om att vi alla är ett. Naturen, djuren och vi människor som tror att vi är bäst. Vi är lika små som alla andra levande väsen, oftast mer korkade i vår tro att vi är nåt större.
Stubben ovan fann jag för någon vecka sedan på ön. Vimsade sedan runt för att hitta den igen ☺️. Vi var på ön idag och grejade lite. – Kolla! Robban vilken fiiiin stubbe, kom och kolla. Han kommer ner och hummar lite. – Tycker du jag är konstig som jublar över stubbar? – Ja, lite då, säger han men han ler.
Ingenting ger mig ett sådant lugn som naturen. Ön är det bästa som hänt mig på många, många år. Vi agerade isbrytare idag då isen börjat lägga sig runt vår brygga. En fågel hade lämnat spår i isen.
Vi eldade ute och i kaminen inne. Vi hade mat med oss och släpade ris, grenar och intog kaffet ute. Innan hemfärd kramades jag med eken och när vi väl kom ut med båten på hemvägen svävade Havsörnen över oss. Tacksamhet är ordet för dagen. ❤️
Vi kan väl vara överens om en sak. Var snäll alltid. Det gör inte ont. Låt inte rädslorna styra dig. Var rädd om allt levande. Namaste 🙏.
I Huvudet på Asta 