Att känna tillit

Till livet är inte alltid det lättaste. På något sätt är i alla fall jag inprogrammerad med mera oro än tillit också en sak jag arbetar på dagligen. Sen kommer natten, du kan inte sova och tankarna är stora som skyskrapor i Dubai.Det ältar, bubblar, fräser i huvudet och inte fan är det så positivt jämt inte. Morgonen gryr, jag vaknar och det är inte alls lika tungt.

Nu har jag precis gått en halv mil i skogen,vid vattnet och lyssnat på Yogagirls podd. Älskar att hon pratar engelska då jag vill hålla min engelska uppdaterad. Älskade också att hon pratade om trust om tillit. Det handlar så mycket oom att våga släppa taget. Att våga tro på att det kommer att gå bra. Nu kommer inte allt gratis. Man får allt kämpa lite också men det är så värt det.

Jag är rädd för jätte många saker. Jag är rädd för höjder, djupt vatten och när jag var barn var jag rädd för män (även min morfar). Jag var rädd för alla insekter, bilar och flygplan. Det var lite jobbigt då. För att inte tala om hur rädd jag var för hundar och katter. Höga höjder behöver jag inte utsätta mig för och inte heller djupt vatten. Det gäller att vara snäll mot sig själv.

Sen kan jag tycka att det är jobbigt att kliva in i nya,stora grupper av människor jag inte känner. Kommer ihåg min första skoldag i Uppsala september 2015. Jag hade tunnelseende när jag klev in. Satt med axlarna uppe vid öronen första veckorna. Nu är jag istället lugn och trygg i denna härliga  grupp av människor. Hjärnan talar om att allt nytt är läskigt. Och varje gång går jag på det. Himla korkat kan tyckas men numera är jag medveten om att det är så. Att det är ok och att det snart går över.

I veckan som var fick jag veta att även sista tentan var godkänd. Nu ÄR alla tentorna klara och det har gått väldigt bra måste jag säga. I förrgår började jag min Zyclara behandling av ansiktet. Jag kommer att ha sår lite överallt i mitt vackra anlete. Behandlar 2 veckor, vilar 2 veckor och behandlar 2 veckor igen. Men förhoppningsvis slipper jag nya aktiniska keratoser i framtiden då jag slutat med Imurelen ( cellgifterna).

Det som hände i stockholm i fredags kommer jag inte orda så mycket om här. Jag tycker som alla andra att det är fruktansvårt, fasansfullt. Och jag sörjer med de som mist en anhörig.

Och nu måste tant ta tag i sitt skolarbete som är kvar. Tack! Alla som orkar lyssna, läsa och peppa mig. ❤

 

 

Annonser

Om annes

Kvinna,mamma,mormor,maka,envis och positiv samt livsnjutare. Älskar att träna,åka hoj,läsa och att vara mormor.
Det här inlägget postades i Aktinisk Keratos. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Att känna tillit

  1. Miss U skriver:

    En får gratulera (till tentorna) och önska lycka till (med fejjan)!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s