Ett år har passerat

Och inte en enda dag har gått utan att jag ägnat någon tanke åt dig . Du finns med mig i min vardag och senast igår ville jag ringa och berätta en sak. Sedan kommer den hisnande känslan i magen . Känslan som kallas sorg. Den är fortfarande så stark så den liksom tar andan ur mig bitvis. Det är då jag ibland måste stänga av för att orka.

Sorgen är inte farlig, inte farlig alls och jag är inte deppig. Jag har bara sorg. Jag kunde tidigare idag inte sätta fingret på varför jag kände mig så nedstämd och sorgsen. Ville inte kännas vid att det beror på att det imorgon är exakt ett år sedan som jag fann dig på golvet  livlös. Min önskan om att du skulle vara varm, andas och öppna ögonen var stark. Så stark så jag var övertygad om att du i nästa sekund skulle vakna. Hoppet är starkt hos oss människor. Sedan kom chocken och ett endaste kaos.

Jag har firat en student idag. Grattis Amanda . Det gjorde du bra. TAck för att vi fick vara med och fira din dag. Jag har oljat in altanen idag. Och sedan for jag iväg och tränade bokstavligt skiten ur mig. På vägen hem immade mina rutor i bilen igen. Dels pga att jag var så varm och svettig och också för att jag grät. Jag lät tårarna flöda fritt. Det är också helt ok. Allt är ok när det gäller att sörja och att ha sorg. Det viktiga i sorgen är att inte sluta leva. Att inte gräva ner sig i den.

Jag hoppas så mamma att du har det bra idag var du än är. Att du är med oss och ser vad vi gör. Att du som jag kan se vår nya lilla blomma Flora och allt som händer med henne och hennes familj. Hon är rödlätt i håret precis som du var. Jag hoppas också att du känner och vet att vi saknar dig,pratar om dig och tänker på dig . Och jag vet att du önskar att vi ska ha det bra. Vi har det. Vi jobbar på det men du kommer alltid att fattas oss. Det är så det är i livet.